Sommaren som aldrig vill ta slut.

Om jag för en vecka sedan gick in i den fasta förvissningen av att sommaren rent psykologist tar slut den dagen arbetet börjar och genast började betrakta sommaren 2009 i dåtid, som ett ljuvt minne blott så står den fan där idag och pockar på uppmärksamhet med samma lättsinniga uttryck som den majdag skortärmarna kavlades upp och de bara benen gjorde entré.
Det finns nån slags pånyttfödd vår så här i elfte timmen, även om det bara är en värme spasm innan de blygråskyarna och nordanvinden målar allt i höstbrunt.